-

Jag heter Donna Ford.
Jag är åtta år.
Och jag är en riktigt, riktigt, riktigt elak liten flicka.

Jag är så dum & ful att jag faktiskt har mig själv att skylla när jag råkar ut för tråkiga saker.
Jag vet att jag är en elak liten häxa, men jag förstår inte riktigt vad det är som jag gör som är så ondskefullt. Jag har vell glömt bort alla elakheter som jag har plågat omgivningen med, men jag vet att det är sant att jag har varit elak för det säger min styvmor hela tiden. Det får jag höra varje gång hon slår mig. Hon brukar också säga det medan hon sparkar på mig när jag ligger på golvet.
Nu har jag varit dum igen så här står jag nu. Jag har väl sagt något fult förstås som vanligt. En gång sa jag "jäklar" och då var det inget annat än att ge mig stryk. Eller så kanske jag står här för att jag har råkat titta på min styvmor på ett ondskefullt sätt. Ibland räcker det med att hon får för sig att jag ser ut som min mor måste ha sett ut och då måste jag straffas för det. Mågor måste jag väl ha gjort den här gången också, men det är svårt att säga exakt vad det skulle vara.
Men något måste jag ha gjort för att förtjäna det här. För det är ju därför som jag står här. I linne och underbyxor. Det är så kallt här. Jag har stått här sedan i morse. Jag har ingen klocka och det finns ingen här inne heller, men jag vet att jag har stått här länge för det börjar bli mörkt nu. Jag hörde de när de andra - min styvmor och mina styvbröder - åt frukost och sedan hörde jag när de åt lunch. Lite senare åt de något annat också, och nu kan jag höra att de håller på att göra i ordning middagen. Någon lunch fick jag inte, och jag kommer inte få någon middag heller, för jag får inte gå ut härifrån. Bara för att jag är så elak som jag är kan jag inte få så mycket mat.
Kanske kan jag smyga mig ut när de har gått och lagt sig. Jag skulle kunna slinka in i skafferiet och ta en näve cornflakes.
Men om jag gör det så är jag ju elak, och tänk om någon ser mig, då blir jag straffad igen.
Kylan tränger igenom märg och ben. Jag avskyr att vara här.
Jag hatar badrummet.
Dag efter dag är det samma sak, aldrig tar det här slut. Jämt måste jag stå här. Hon brukar skrika åt mig när jag har gjort nånting som hon inte tycker om, något av mina dummheter, och så skickar hon in mig i badrummet.
Då måste jag klä av mig, men om jag har tur får jag behålla underkläderna på.
Jag måste stå fullständigt stilla vare sig jag står i badkaret eller på golvet. Ibland måste jag stå vänd mot förnstret, andra gånger får jag stå med ansiktet mot väggen. Hon säger att hon hör om jag rör mig aldrig så litet, om det så bara är en ynnka centimeter.
Och jag tror henne för jag har märkt att hon vet allting.
Efter en stund kommer alltid den där konstiga känslan krypande i benen. Förstblir tårna iskalla, så kalla att jag nästan inte har någon känsel i dem längre.
Och vad som är ännu konstigare är att kylan inte med det samma fortsätter upp i benen.
För det hade man ju kunnat tänka sig, eller hur?
Man skulle kunna tro att kylan skulle fortsätta att sprida sig uppåt, men istället är det som om den tar en paus när den har kylt ner mina tår ordentligt.
Sedan stannar den liksom till ett tag innan den fortsätter driekt till mina fingrar. Först då när mina tår & fingrar är helt genomfrusna sprider sig kylan igenom hela kroppen.
Näsan.
Kinderna.
Benen.
Armarna.
Magen blir kall i glipan mellan underbyxorna och mitt urvuxna linne. Jag har gåshud över hela kroppen ett tag, men tillslut är jag så frusen att till och med gåshuden försvinner.
Jag vill inte må så dåligt som jag gör varje gång hon skickar in mig hit.
Jag försöker alltid hitta på olika sätt att må lite bättre, men jag har inte hittat något sätt som fungerar än.
Ibland försöker jag göra mig alldeles tom i huvudet genom att stoppa alla tankar. Jag brukar också räkna upp saker som jag gör olika listor av i huvudet, eller så fantiserar jag om en bok jag läst. Ofta brukar jag oxå svepa med blicken över sprikorna i väggen för att se vad jag kan upptäcka för olika mönster. Jag minns en dag då jag hade bestämmt mig för att försöka höra precis allt som hände i huset.
Jag hörde hur alla där ute höll på med lite av varje medan de pratade och skrattade. De lagade mat, kokade te och radion stängdes av och sattes på igen flera gånger under dagens lopp. Det va helt vanliga familjesaker som pågick egentligen, men det va ingen bra dag för mig som stog härinne. Minuterna segade sig fram i snigelfart.
Bara för att jag stog här inne i ett kallt rum och frös verkade alla ljud därute högre än vanligt. Det va som varje ljud bredde sig ut och aldrig ville ta slut.
Det ända jag kunde göra va att stå här medan sekunderna långsamt blev till minuter och minuterna till timmar.
Jag kunde bara hoppas på att jag snart skulle få tillåtelse att gå till mitt rum.
Och när de hände gällde de att vara försiktig så att jag inte gjorde henne ännu argare.
Idag sitter jag i klistret igen.
Jag drack vatten innan jag blev inskickad hit och nu behöver jag gå på toaletten. Men det får jag inte.
Även om de står en toalett precis framför mig så får jag inte använda den.
Jag måste ju röra mig om jag vill använda den och jag får inte röra mig.
Jag kan inte be om att få gå på toaletten heller för då måste jag ju prata och det är också förbjudet.
Det händer ofta att någon kommer in hit, men inte ens då får jag gå på toaletten.
När min styvbror kommer in och ställer sig framför mig för att kissa måste jag bara stå där rakt upp och ner.
När jag hör hur kisset forsar ur honom ner i toalettenstolen måste jag stå helt tyst och orörlig fasst jag snart inte kan hålla mig längre.
Min styvbror säger fula saker till mig och försöker som vanligt provocera mig så han får igång ett bråk. Han vet så väl att om jag käbblar emot eller nyper till honom så är de jag och inte han som råkar illa ut.
De vet jag lika väl som han, så jag står stl som en staty och låter honom hållas.
Det enda jag har i huvudet nu är att jag måste gå på toa.
Jag har stått här i flera timmar redan och jag kommer säkert få stå här flera timmar till.
Ändå får jag inte göra de som alla andra brukar göra i de här rummet fast de är en av de mest naturliga sakerna i världen.
De är inte första gången jag är i den här knipan så jag vet att de gäller att tänka efter nu.
De gäller att komma på vad som är bäst att göra i den här situationen.
Om jag trots allt skulle få för mig att fråga om lov så kommer hon slå mig.
om jag väljer att inte fråga och kissar på mig istället kommer hon antagligen slå mig då med.
Men om jag kissar på mig så blir de iallafall lite varmt ett tag när kisset rinner ner för benen. men å andra sidan är de inte varmt så länge. de blir snart kallt igen och jag kommer lukta illa oxå. jag ska gå till skolan imorgon och jag vet hur de blir där, eftersom hon inte kommer att låta mig få tvätta mig innan dess. men jag har inget annat val än att kissa på mig. antagligen är jag tvungen att göra de flera gånger idag om jag måste vara här så länge som jag brukar. Det är kisslukten som är värst. Jag avskyr att gå och lägga mig i mina våta underbyxor och vakna i lukten av intorkat kiss. när jag kommer till skolan retar de andra barnen mig och ingen vill sitta brevid mig för att jag stinker.
Jag har ont i magen. 
De är för att jag inte få gå på toaletten och för att hon slår mig i magen nästan varje dag.
Också gör de ont för att jag jämt är hungrig. Jag har ont i huvudet oxå. Det är alltid mörkt i mitt rum och när hon drar ut mig därifrån får jag alltid huvudvärk för att de är så ljust utanför. Huvudvärken blir ännu värre av att jag måste tänka så mycket hela tiden.
Jag måste alltid tänka efter hur jag ska göra. Jag måste tänka hur jag ska komma undan min styvmor och inte göra henne arg. Ska jag våga gråta och hoppas att hon inte blir vansinnigt arg om hon hör mig, eller ska jag dra mig in i mig själv och riskera att hon blir minst lika arg för det? Hon kan ändra sig från ena stunden till den andra så varje dag måste jag tänka ut nya planer.
Jag har ont i hela kroppen för att jag får ta emot slag och sparkar nästan varje dag. Min styvmor bryr sig inte om att jag är liten och mager. Hon använder mig som slagpåse ändå. Jag har alltid blåmärken överallt. Att de andra barnen oxå har blåmärken är ingen tröst. Jag blir ledsen när jag tänker på att de fått sina blåmärken när de ha varit ute och lekt och skojat och klättrat i träd. Själv får jag inte gå ut och leka och inga vänner får jag ha heller. Mina blåmärken kommer inte från lek. Min rygg värker och jag är öm överallt. Det finns nästan någon del av min kropp som inte har träffats av hennes slag.
Men de som gör mest ont är värken i mitt hjärta.
Jag vill inte att allt det hemska ska fortsätta.
Jag vill inte vara en elak flicka längre.
Jag vill ha en riktig mamma.
Jag vill att detta helvete ska ta slut.
Hon låser in mig i skåp. Hon ordar fester och vrider upp ljudet och skrattar när de män som hon kallar sina vänner våldtar och förnedrar mig, i mitt eget hem. Jag har inte bett om det här. Jag har inte varit elak när hon kör mitt ansikte i spegeln och matar mig med hundmat, inte heller när jag får städa hela huset med en nagelborste och varje gång hon hotar att piska livet ur mig.
Varför är jag tvungen att stjäla mat ur mina klasskamraters jackfickor?

min hemska bok.